Sportmagasinets repris på Stafettkarnevalen 50 år avslutades just. Jag märkte att min puls hade höjts och att längtan till Olymipastadion och Stafettkarnevalen är lika stor denna tidpunkt varje år. Stafettkarnevalen är något som sparkade igång hela friidrottssommaren, den ger en känsla som man bara kan få på stadion. Jag har tre medaljer från de tävlingarna. Ett brons på 8x50 m i lågstadiet och 2 guld från 4x100 i högstadiet. I högstadiet sprang jag sista sträckan (åtminstone ett av åren) och känslan av att springa framför hela läktaren och vinna är alldeles sagolik. Det är ett av mina finaste friidrottsminnen som jag har. Njut alla ni som åker ner nästa veckoslut och spring hårt.
Jag har tagit mig hem till mor och far igen. Fick färdigt ett skolarbete igår och innan jag börjar med nästa tänkte jag njuta av att få vara hemma. Innan jag åkte hem var jag på Kuortanestranden och kastade. Första gången på väldigt länge som jag kunde kasta lite hårdare kast... Jag tror aldrig jag vari så lycklig över en träning som jag var idag, det kom till och med en glädjetår. Jag kastade inte långt, men det gjorde inte ont! Känslan av att få göra en träning utan att det gör ont är den känslan som alltid borde finnas där och när den gör är det helt fantastiskt!
Nu ska jag ta mig in till Nykarleby för att se på en massa lådbilar. Jag har aldrig varit på lådbilsrallyt så det blir första gången!
//Lena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar